Kriminella på kartan

Bakgrund och syfte

Sverige har traditionellt sett betraktats som ett föregångsland med starka välfärdssystem och stabila institutioner. Men de senaste årens ökning av skjutningar och sprängningar i kriminella miljöer har väckt stor uppmärksamhet både nationellt och internationellt. Den svenska brottsutvecklingen uppvisar en paradox: medan det totala våldet inte har ökat sedan början av 2000-talet, har det grova våldet med skjut- och stickvapen ökat kraftigt. Även ekonomisk brottslighet som bedrägerier och bidragsfusk har ökat markant. Brotten har blivit färre men värre, och allt fler brott sker inom organiserade kriminella samarbeten. Denna rapport syftar till att undersöka den organiserade brottslighetens geografiska dimension i Sverige under perioden 2011–2016. Specifikt undersöks: (1) vilka geografiska mönster som finns i olika områdestyper, (2) om det finns kombinationer av brottstyper och kriminella miljöer som kännetecknar vissa geografiska områden, och (3) vilken koppling den organiserade brottsligheten har till så kallade utsatta områden.

Metod och data

Studien bygger på longitudinella register över brott och brottsmisstankar för åren 2011–2016. Författarna använder geografiska informationssystem (GIS) för att kartlägga brottslighetens koncentration och spridning. Analyserna genomförs på olika geografiska nivåer – från polisregioner till kommuner och inom kommuner med särskilt fokus på utsatta områden. Metoden omfattar två steg: Först placeras brottsmisstankarna geografiskt för att kartlägga koncentration och spridning av olika brottskategorier (vålds- och ekonomisk brottslighet) i olika kriminella miljöer som MC-gäng, gatugäng och maffia. I det andra steget undersöks hur individer rör sig mellan olika kommuner i sina brottsliga aktiviteter genom nätverksanalys, där kommuner utgör noder och länkarna mellan dem uppstår när en individ varit brottsmisstänkt i flera kommuner.

Huvudsakliga resultat

Studien visar att polisregion Stockholm dominerar brottsfördelningen för de flesta kriminella miljöerna, även när hänsyn tas till folkmängd. MC-gängen var den mest dominerande organisationsformen under perioden och förekom i alla polisregioner, medan gatugäng och maffia var färre men hade stark lokal och urban förankring. En viktig upptäckt är att det finns en rollfördelning inom varje kriminell miljö. Cirka en tredjedel av medlemmarna i varje miljö har hög mobilitet och har varit misstänkta för brott i två eller fler polisregioner. Dessa mobila individer står för mellan 45 och 65 procent av alla brottsmisstankar i respektive miljö. De fungerar som ”humlor som pollinerar” – de skapar nya kontakter och affärsmöjligheter på nya orter. Olika kriminella miljöer uppvisar olika geografiska mönster. MC-gäng och nätverk har längst räckvidd och finns i nästan alla svenska kommuner, medan gatugäng och maffia har lägre räckvidd men högre lokalt samarbete. Kommuner med utsatta områden hade mer organiserad brottslighet i de utsatta områdena än i andra delar av kommunen.

Slutsatser och implikationer

För att vända den negativa brottsutvecklingen måste samhället öka trycket mot den organiserade brottsligheten genom att fokusera både på våldet och den kriminella ekonomin. Organiserad brottslighet bör betraktas som ett ekosystem där olika delar samverkar och stödjer varandra. Författarna betonar vikten av att utveckla djupare kunskap om den kriminella ekonomins roll som kapitalgenerator. De rekommenderar utökad myndighetssamverkan, både lokalt och nationellt, samt åtgärder för att minska möjligheterna för kriminella att exploatera välfärdssystem och människor. Proaktiva insatser för att identifiera och reducera sårbarheter i samhällssystem är avgörande. Sverige har som ett resursstarkt och digitaliserat land goda förutsättningar att, med rätt åtgärder, minska den organiserade brottslighetens handlingsutrymme och organiseringsförmåga.